Den 2/9 fick jag ett positivt graviditetstest. Trodde aldrig denna dagen skulle komma för mig. Som jag kämpat genom år efter år, fertilitetsutredningar, hormoner, tabletter, sprutor och provrörsbefruktning. Jag hade börjat ge upp. Trodde det var safe sex helt och hållet, men ack vad jag bedrog mig. Till min lycka så klart....
I juli i år hade jag och mitt ex bestämt oss för att föra ett nytt försök. I planerna för framtiden fanns nytt försök genom IVF med. Men dessa planer låg på framtiden. Så efter våra egna uträkningar blev vårat lilla knyte i magen till den 2/8. Två veckor innan jag fick det glada beskedet, började jag bli vansinnigt trött. Trodde det var hösten som bidrog till detta. Men när yrsel och illamående började tillta började jag bli orolig för min hälsa. Var vaken 4 timmar om dygnet och fick hjärtklappning så fort jag reste mig upp. Helt galet. Började fundera på att kontakta läkare. Hade en trötthet som inte gick att beskriva med ord. Inte heller jämföra med nått i hela världen. Hade konstant mensvärk och trodde mensen skulle komma när som helst. Men icke. I juli gjode jag en tablettskrapning för jag hade blödit konstant i flera månader och efter detta inte en tillstymmelse till mens, trots att det var menat att rensa livmodern med tabletterna. Började som sagt fundera. Sa till Pelle att jag nog måste testa med ett grav test innan jag söker läkare. Han var tveksam... Men vi köpte ett test.
Det var ett + på stickan. Jag fattade ingenting. Satt i soffan och stirrade rakt ut i ingenstans, sprudlande på insidan och en miljon tankar i omlopp. Pelle for iväg och köpte två tester till. Vi var inte övertygade, det kunde väl inte stämma?!. Men även dessa blev +. Jag som har igenväxta äggledare och inte kan bli med barn... Lycka!!!!!
Nästa oro blev utomkvedshavandeskap. Tänk om ägget fastnat i äggstocken?! Väl hos gynekologen några dagar senare fick vi bra besked. Det såg bra ut och inne i min mage såg man ett litet hjärta slå. Minns fortfarande gynekologens ord: Miraklenas tid är inte förbi ännu. Kunde ju inte annat än att hålla med.
Med ens föll massa saker på plats. Varför jag hade varit så trött, yr, matt, och frossat i mängder av vitkål. Samt att min byst hade svällt, magen hade svält upp och varför kaffet var så vansinnigt äckligt helt plötsligt. Till saken hör att jag är kaffetunna och dricker hinkvis med kaffe. Jag var altså i vecka 6 enligt gynekologen.
Efter dessa omtumlande händelser har jag mått pyton. Inte ens kunnat behålla en mun vatten. Till sist sökte jag läkare. Helt likblek och matt. Jag fick utskrivet Lergigan, mot illamåendet och dessa hjälpte något, så jag i allafall kunde få behålla nått att äta. Kämpa och stå ut och vara lycklig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar